hu, idag har jag jobbat 9-21  ett lååångt pass.. men det gick bra. vi gick på stan, käkade mat och kollade på melodifestivalen.

på tal om den så var typ alla bidrag värdelösa.. ingen som riktigt Wow.. menmen  Dom kanske hade samlat de mest obraiga (nytt ord?) i ett program? vi får hoppas på de. 

Nu har mina tankar gått så långt att jag inte ens kan gå upp i trappuppgången själv. Vart ska detta sluta? Jag hör röster, ser spöken och är allmänt orolig hela tiden. förrut var det bara på natten men nu kommer det på dagen oxå? 

Blir man såhär när någonting kraschar hela ens liv? blir man såhär när någon eller någonting som betyder de mesta bara rycks bort? jag har ingen aning, men någon gång måste de ju finnas något slut? ?

I onsdags hade jag hela ridhuset, och tänkte rida igenom lite program på mina hästar men det gick inte som väntat. Fahrenheit var så spänd att det inte gick att rida, så jag gav upp (ovanligt faktiskt!) och Den andra tok Fahrenheit kändes ofräsh, inte halt men oren. så han vilade torsdag så gick jag med han igår, men han såg halt ut då. men idag sa mamma att han såg bättre ut. vi får väl hoppas att han bara halkat och sträckt sig lite. ska känna på honom igen på måndag. 

Nu sitter jag hos kristian och väntar på att han ska komma hem från statt. bäst för han att han gör det oxå.. meen jag kan nog lite på honom förhoppningsvis min lilla älskling :)

på måndag skulle jag egentligen åka o hälsa på Prada, men insåg att jag jobbade 16-21.30 hela veckan :( aja money money :)

nu ska jag läsa lite bloggar.. haha !

CYA! / Lindha

Z, du var och förblir bäst. Jag älskar dig!

jag saknar dig gumman.. och önskar varje minut av mitt liv att du kommer tillbaka. att detta bara är en dum mardröm.

Ge mig Prada nu <3